Att åka buss utan underhållning - ingen musik, ingen telefon, ingen bok - man hinner se mycket då, som en giraff - något otippat kanske - skira bokskogar, ryttlande fåglar, den första glimten av havet, regndropparna på rutan, böljande backar och kalvar. Så mycket man kan hinna se på en 1½ timme bara man ger sig själv den tiden. 
 
 
 
Att gå av en buss och ta den gamla vägen, den man tog som barn, känna känslan av upprymdhet när man kommer runt kröken och ser havet och hustaken. Tystnaden innan alla husen befolkas igen för sommaren, tomheten, stressfriheten, att få vara på ett ställe där inte alla andra är trots att det är så helt fantastiskt. 
 
 
 
Att ge sig själv tiden att titta noga - leta och leta efter grodyngel som ska finnas där någonstans. Att ha tiden att titta på nyckelpigan som klättrar enträget uppåt, uppåt. Att vara alldeles stilla och lyssna på havet, kluckandet, det sövande ljudet av vågor som plötsligt ändras och låter mer agressvit, nästan argt. Hoppa undan för den vågen den var allt lite för stor. Att ge sig tiden att hitta strandfynd, en slipad glasbit, en bärnsten eller bara en vanlig sten. I vattnet är alla stenar vackra, sen tappar de sin lyster, kanske ett tecken på att stenarna ska stanna där de är. 
 
 
 
Sitta stilla och känna vinden och solen, äta en fika, titta på backsvalorna som flyger runt runt  runt för att sedan flyga in i en perforerad sandvall. Ingen stress - det tar mindre än fem minuter att köra igenom med bil - men när man går då öppnas så oändligt många fler möjligheter. 
 
 
 
 
Att handla lokalt från de vars produkter du inte kan köpa i närmaste affär, sådant där du måste anstränga dig lite för att få tag i det. Det gör det så mycket mer värt känner jag. Att inte titta på prislappen som en kostnad utan som en möjlighet att få något speciellt, kanske från en småskalig produktion, ett hantverk där du vet vem som har jobbat för att få fram produkten. Något som du äter med försiktighet och njutning för det är inte en massproducerad chokladask från ett stort företag med annonyma anställda. Där det finns tid att byta några ord för det står inte tio personer bakom med fullastade vagnar som bara vill hem. 
 
 

Långsamhetens dag

#miljösnäll Kommentera
 
 
Att åka buss utan underhållning - ingen musik, ingen telefon, ingen bok - man hinner se mycket då, som en giraff - något otippat kanske - skira bokskogar, ryttlande fåglar, den första glimten av havet, regndropparna på rutan, böljande backar och kalvar. Så mycket man kan hinna se på en 1½ timme bara man ger sig själv den tiden. 
 
 
 
Att gå av en buss och ta den gamla vägen, den man tog som barn, känna känslan av upprymdhet när man kommer runt kröken och ser havet och hustaken. Tystnaden innan alla husen befolkas igen för sommaren, tomheten, stressfriheten, att få vara på ett ställe där inte alla andra är trots att det är så helt fantastiskt. 
 
 
 
Att ge sig själv tiden att titta noga - leta och leta efter grodyngel som ska finnas där någonstans. Att ha tiden att titta på nyckelpigan som klättrar enträget uppåt, uppåt. Att vara alldeles stilla och lyssna på havet, kluckandet, det sövande ljudet av vågor som plötsligt ändras och låter mer agressvit, nästan argt. Hoppa undan för den vågen den var allt lite för stor. Att ge sig tiden att hitta strandfynd, en slipad glasbit, en bärnsten eller bara en vanlig sten. I vattnet är alla stenar vackra, sen tappar de sin lyster, kanske ett tecken på att stenarna ska stanna där de är. 
 
 
 
Sitta stilla och känna vinden och solen, äta en fika, titta på backsvalorna som flyger runt runt  runt för att sedan flyga in i en perforerad sandvall. Ingen stress - det tar mindre än fem minuter att köra igenom med bil - men när man går då öppnas så oändligt många fler möjligheter. 
 
 
 
 
Att handla lokalt från de vars produkter du inte kan köpa i närmaste affär, sådant där du måste anstränga dig lite för att få tag i det. Det gör det så mycket mer värt känner jag. Att inte titta på prislappen som en kostnad utan som en möjlighet att få något speciellt, kanske från en småskalig produktion, ett hantverk där du vet vem som har jobbat för att få fram produkten. Något som du äter med försiktighet och njutning för det är inte en massproducerad chokladask från ett stort företag med annonyma anställda. Där det finns tid att byta några ord för det står inte tio personer bakom med fullastade vagnar som bara vill hem.