Att åka buss utan underhållning - ingen musik, ingen telefon, ingen bok - man hinner se mycket då, som en giraff - något otippat kanske - skira bokskogar, ryttlande fåglar, den första glimten av havet, regndropparna på rutan, böljande backar och kalvar. Så mycket man kan hinna se på en 1½ timme bara man ger sig själv den tiden. 
 
 
 
Att gå av en buss och ta den gamla vägen, den man tog som barn, känna känslan av upprymdhet när man kommer runt kröken och ser havet och hustaken. Tystnaden innan alla husen befolkas igen för sommaren, tomheten, stressfriheten, att få vara på ett ställe där inte alla andra är trots att det är så helt fantastiskt. 
 
 
 
Att ge sig själv tiden att titta noga - leta och leta efter grodyngel som ska finnas där någonstans. Att ha tiden att titta på nyckelpigan som klättrar enträget uppåt, uppåt. Att vara alldeles stilla och lyssna på havet, kluckandet, det sövande ljudet av vågor som plötsligt ändras och låter mer agressvit, nästan argt. Hoppa undan för den vågen den var allt lite för stor. Att ge sig tiden att hitta strandfynd, en slipad glasbit, en bärnsten eller bara en vanlig sten. I vattnet är alla stenar vackra, sen tappar de sin lyster, kanske ett tecken på att stenarna ska stanna där de är. 
 
 
 
Sitta stilla och känna vinden och solen, äta en fika, titta på backsvalorna som flyger runt runt  runt för att sedan flyga in i en perforerad sandvall. Ingen stress - det tar mindre än fem minuter att köra igenom med bil - men när man går då öppnas så oändligt många fler möjligheter. 
 
 
 
 
Att handla lokalt från de vars produkter du inte kan köpa i närmaste affär, sådant där du måste anstränga dig lite för att få tag i det. Det gör det så mycket mer värt känner jag. Att inte titta på prislappen som en kostnad utan som en möjlighet att få något speciellt, kanske från en småskalig produktion, ett hantverk där du vet vem som har jobbat för att få fram produkten. Något som du äter med försiktighet och njutning för det är inte en massproducerad chokladask från ett stort företag med annonyma anställda. Där det finns tid att byta några ord för det står inte tio personer bakom med fullastade vagnar som bara vill hem. 
 
 

Långsamhetens dag

#miljösnäll Kommentera
 
 
Att åka buss utan underhållning - ingen musik, ingen telefon, ingen bok - man hinner se mycket då, som en giraff - något otippat kanske - skira bokskogar, ryttlande fåglar, den första glimten av havet, regndropparna på rutan, böljande backar och kalvar. Så mycket man kan hinna se på en 1½ timme bara man ger sig själv den tiden. 
 
 
 
Att gå av en buss och ta den gamla vägen, den man tog som barn, känna känslan av upprymdhet när man kommer runt kröken och ser havet och hustaken. Tystnaden innan alla husen befolkas igen för sommaren, tomheten, stressfriheten, att få vara på ett ställe där inte alla andra är trots att det är så helt fantastiskt. 
 
 
 
Att ge sig själv tiden att titta noga - leta och leta efter grodyngel som ska finnas där någonstans. Att ha tiden att titta på nyckelpigan som klättrar enträget uppåt, uppåt. Att vara alldeles stilla och lyssna på havet, kluckandet, det sövande ljudet av vågor som plötsligt ändras och låter mer agressvit, nästan argt. Hoppa undan för den vågen den var allt lite för stor. Att ge sig tiden att hitta strandfynd, en slipad glasbit, en bärnsten eller bara en vanlig sten. I vattnet är alla stenar vackra, sen tappar de sin lyster, kanske ett tecken på att stenarna ska stanna där de är. 
 
 
 
Sitta stilla och känna vinden och solen, äta en fika, titta på backsvalorna som flyger runt runt  runt för att sedan flyga in i en perforerad sandvall. Ingen stress - det tar mindre än fem minuter att köra igenom med bil - men när man går då öppnas så oändligt många fler möjligheter. 
 
 
 
 
Att handla lokalt från de vars produkter du inte kan köpa i närmaste affär, sådant där du måste anstränga dig lite för att få tag i det. Det gör det så mycket mer värt känner jag. Att inte titta på prislappen som en kostnad utan som en möjlighet att få något speciellt, kanske från en småskalig produktion, ett hantverk där du vet vem som har jobbat för att få fram produkten. Något som du äter med försiktighet och njutning för det är inte en massproducerad chokladask från ett stort företag med annonyma anställda. Där det finns tid att byta några ord för det står inte tio personer bakom med fullastade vagnar som bara vill hem. 
 
 
 
Just nu så är jag intresserad av det här med att rensa ut så jag ställde mig i kö på mitt lokala bibliotek för att få låna boken Hejdå saker av Fumio Sasaki. 
 
Några saker fastnade jag för men det mesta... ja jag vet inte... jag blev inte eld och lågor över att rensa ut och skapa mig ett nytt liv med så få saker att jag kan flyttpacka på under timmen. Något som stör mig när jag läser boken är alla - jag har hört... jag tror .. och andra tveksamheter som får mig att känna att författaren inte läst på eller tagit reda på fakta utan höftar till lite istället. 
 
 
Funderingar kring nr 38 - I boken använder författaren exemplet med mobiltelefonen, köp en mobil och "tvingas" köpa hörlurar och annat också. Vilket leder till att en sak blir flera saker. Dessutom är det tydligen också så att om man en dag vill sälja sin mobil så är det bra att ha kvar originalförpackningen för då blir priset högre. Så då ska man dras med en låda också. 
 
Funderingar kring nr 43 - Vad skulle du skaffa om du inte hade något? Kläder känns för mig som högsta prioritet, jag förutsätter att mat inte räknas in här, kläder och hygienartiklar. Men det viktigaste är kanske inte smink eller en parfym utan något så basic som en tandborste och tandkräm. 
 
Funderingar kring nr 49 - Att köpa kläder för att sedan sälja dem ganska snabbt igen - detta är inget tips för mig men passar kanske många andra. Själv skulle jag inte orka lägga ner tid varken på att köpa kläder oftare eller att lägga upp, sälja och skicka iväg. Sedan tillkommer ju miljöaspekten, känns som att man i så fall borde vara mån av att köpa begagnade kläder. 
 
Funderingar kring nr 8 - Vad händer när jag dör - riskerar mina tillhörigheter att bli en börda för de anhöriga, vill jag ens att de ska behöva gå igenom alla mina saker och ställas inför valen spara/göra sig av med. Skulle det till och med vara möjligt att redan innan skriva ner vad man vill ska hända med ens saker? Skulle det upplevas som en lättnad av de anhöriga eller skulle de vilja ta besluten som vid en begravning där jag läste att man inte ska vara för specifik i sina önskningar utan låta just de anhöriga också få ta beslut så att de får ett avslut som de önskar. 
 
 
Så nej, detta var ingen bok för mig även om det fanns några få saker att fundra över. 

Hejdå saker

#bok Kommentera
 
Just nu så är jag intresserad av det här med att rensa ut så jag ställde mig i kö på mitt lokala bibliotek för att få låna boken Hejdå saker av Fumio Sasaki. 
 
Några saker fastnade jag för men det mesta... ja jag vet inte... jag blev inte eld och lågor över att rensa ut och skapa mig ett nytt liv med så få saker att jag kan flyttpacka på under timmen. Något som stör mig när jag läser boken är alla - jag har hört... jag tror .. och andra tveksamheter som får mig att känna att författaren inte läst på eller tagit reda på fakta utan höftar till lite istället. 
 
 
Funderingar kring nr 38 - I boken använder författaren exemplet med mobiltelefonen, köp en mobil och "tvingas" köpa hörlurar och annat också. Vilket leder till att en sak blir flera saker. Dessutom är det tydligen också så att om man en dag vill sälja sin mobil så är det bra att ha kvar originalförpackningen för då blir priset högre. Så då ska man dras med en låda också. 
 
Funderingar kring nr 43 - Vad skulle du skaffa om du inte hade något? Kläder känns för mig som högsta prioritet, jag förutsätter att mat inte räknas in här, kläder och hygienartiklar. Men det viktigaste är kanske inte smink eller en parfym utan något så basic som en tandborste och tandkräm. 
 
Funderingar kring nr 49 - Att köpa kläder för att sedan sälja dem ganska snabbt igen - detta är inget tips för mig men passar kanske många andra. Själv skulle jag inte orka lägga ner tid varken på att köpa kläder oftare eller att lägga upp, sälja och skicka iväg. Sedan tillkommer ju miljöaspekten, känns som att man i så fall borde vara mån av att köpa begagnade kläder. 
 
Funderingar kring nr 8 - Vad händer när jag dör - riskerar mina tillhörigheter att bli en börda för de anhöriga, vill jag ens att de ska behöva gå igenom alla mina saker och ställas inför valen spara/göra sig av med. Skulle det till och med vara möjligt att redan innan skriva ner vad man vill ska hända med ens saker? Skulle det upplevas som en lättnad av de anhöriga eller skulle de vilja ta besluten som vid en begravning där jag läste att man inte ska vara för specifik i sina önskningar utan låta just de anhöriga också få ta beslut så att de får ett avslut som de önskar. 
 
 
Så nej, detta var ingen bok för mig även om det fanns några få saker att fundra över.